Örnarnas Rike [antikvár]

Mitt eget tidigaste örnminne är frán Stockholms skärgärd, mitten av femtiotalet. Vi var ute med laxkuttern och gubbarna stod pä däck och pekade. Jag minns havsörnens ofantiiga vingflak som strök bort över fjärden, men hka stärkt gubbarnas händer: hur de pekade mot ornen, brunbrända och prickiga av strömmingsfjäll, fingrarna som pekade -och som kröktes runt osynhga avtryckare, de siktade utmed osynhga bösspi-por. Havsörnen hade dá varit fridlyst i Sverige i trettio ár, men inte mycket hade förändrats: rovfäglarna togs for skadedjur och borde utrotas, de var allt-jämt fienden.I efterhand är det där en nármast idyüisk seen. Ornen överlevde, och om gubbarnas hat nágonsin gick längre än till lusten att skjuta vet jag inte. Vad ingen heller visste dá, men vad man nu vet, är att den där havsörnen redan var attackerad med ett annat osynligt vapen, farligare än skärgärdsbornas hagelbössor. Den hade börjat samla osynligt gift i sina kroppsvävnader substanser som kanske inte skulle döda den vuxna fágeln, men som skulle skada eller rent av omintetgöra dess fortplantning. Den künde fly undan oss i laxkuttern, men inte den nya kemin i bytesdjuren.Under sextiotalet blev bilden ovedersäglig, man visste. Populationerna av havsörn hade gätt ned dramatiskt i hela Europa, till följd av illegal (eller pá sina häll: legal) jakt, arten var redan utrotad frán somliga regioner. Och: havs-örnarnas reproduktion hade försämrats drastiskt, särskilt i omrádena runt Östersjön. Hotet var akut. Därför inledde Svenska Naturskyddsföreningen (snf) 1964 en rad ärliga inventeringar av havsörnspopulationen i landet, med kontroller av boplatser och reproduktion. Man künde slá fast att fáglarnas häckningsresultat var alarmerande lága. Liksom att hotet mot boplatserna inte bara var en frága om olaglig jakt. Annan mänsklig verksamhet utgjorde en uppenbar fara för artens fortplantning: skogsavverkningar, vägbyggen.-6-