Harem [antikvár]

Dessa blomkvinnor, eller kvinnohlommor, föredrar han framför alla andra och tiUhringar sina nätter i växthusen dar han gommer dem som i ett harem. — Guy de Maupassant, Ett skilsmässofall (1886) Jag föddes i en hónak (gammalt hus) som en gâng tjänat som en paschas harem. Hela min barndom bodde tjänare och odalisker tillsammans med oss. Jag växte upp i Turkiet och fick höra berättelser och sânger som mycket väl kunnat härstamma frân Tusen och en natt. Det viskades ofta i min omgivning om sâdant som försiggick i háremen. Min egen farmer och hennes syster hade själva vuxit upp i ett harem. Sanare har jag förstätt att de där historierna knap-past var nâgra sanna berättelser ur livet, man dat insâg jag inte som barn eftersom jag inte hade nâgonting att jämföra mad. Min farmer Zehra var dan jag först hörde nämna erdet harem, liksom hon ocksâ var först med att göra anspelningar pâ haremslivat. Hon var dottar tili an förmögan krutfabrikör i Makedonien. I anlighat med sedan pâ artonhund-ratalat var hon och hennes systrar uppväxta i att "harem", en avskild dal av husat där kvinnorna hölls isolerada; de fick aldrig träffa nâgra män utom sina närmaste släktingar. När de lämnade hemmet nägon sällsynt gâng var da alltid djupt baslöjade. Ibland arrangeradas formliga tunnlar av sidan frân porten ut till an väntanda vagn sä att kvinnorna kunde ta sig ut ur husat utan att bli sadda frân gatan. Deras äktenskap hade längt i förväg bastämts av familjen. Ingen av dem fick se sin äkta man förrän pâ bröllopsdagen. Däraftar flyttade de hem till honom för att dela hushâll med svärmodern och hans andra kvinnliga släktingar. Farmor och farfar gifte sig när hon var Çorton âr. Själv hade han fyllt fyrtio och var bästa vän tili hennes far. Hon var en enkel, oskolád flicka. Tic är senara blev hon änka. Tillsammans med en av sina systrar flyttade hon över tili svâgerns harem; och där uppfostrada sedan de tvâ systrarna sina barn tillsammans som i en familj. Balkankrigen tvingade dam att lämna allt da ägde i Makedonien, inklusive sina föräldrar, och fly till Anatolian. De sökta skydd i Istanbul och slog sig ner där 1906. De tillhörde de sista kvinnorna som bott i harem: efter dat att Abd-al-Hamid störtats 1909 slopades haremsinstitutionan och förklaradas olaglig. Jag minns inte mycket frân huset i Izmir (Smyrna) där jag föddes. Dat vette