Farligt storvilt [antikvár]

DEN ANGENÄMA HJÄRTKLAPPNINGEN I ngenting nästan har en sädan förmäga att sätta fart pa mänsk-lig fantasi som livsfaran inför vilda djur. Till och med vara snälla björnar och "i självförsvar" skjutna örnar malas ut som farliga, och den som besegrat dem med bössan känner sig gärna som en hjälte inför det enklare folk, som inte har jaktkort. Att björnstackarn bara var förskräckt är det ett fatal som tror. En björn miste vara farlig. Det mäste smälla och besten stupa i sitt blod. Sju resor värre är det med tropikernas skräckinjagande storvilt. Noshörningar, bufflar och elefanter skall hota balda jägare tili livet och gärna göra käl pä dem. Vad skall man annars ha dem tili? Heist i film och bloddrypande jaktäventyr. Lejon och tigrar bör dessutom vara människoätare för att falla i smaken. Künsten att inte bara kunna slä ihjäl människan, utan tili pä köpet äta opp henne, är en trumf, som sticker alla annan fasa. Bilarna pä gator och vägar är naturligtvis ocksä farliga, om man snubblar om dem. Men dem känner man — välan. Dem fär man ingen hjältesmak i munnen av att skjuta pä. Det är det som gör skillnaden sä stor — pä bilar och bestar — alldeles särskilt om bestarna är tigrar eller bufflar. Det är ingen vidare stolt sensation att bli överkörd av en bil. Men det är ett spännande äventyr att — kanske — nästan — bli ihjälstängad och trampad i trasor av en ilsken buffel. Det är