Carl Larsson [antikvár]

Svensk OM KONSTNÄREN CARL LARSSON Svensk historia födda pälivetsski nomiskt knappe denvidrigaförhälL framstáende pos íaktum kan val vi kombinationer a\möjligheterattgöi om svárigheterna' Cari Larssons le' sattunikellerer madehanfräne pá mödernet fi är rik pá exempel pá att barn iggsida, uppväxta under eko-ller kanske i mánga avseen-inden senare i livetkunnatná itioner i samhallet. Detta 5 fö ett bevi arvsanlag i . siggällandei avarstörre förri 'nadshistoria är i s markiig. Páfad. 1 solid sörmländskbondesläkt, n en stockholmsk hantverkar-familj utan pátagÜga ekonomiska bekymmer. Carl Larsson harsjälv med bitterhet konstaCerat att hans egen barndoms páfrestningar berodde pá faderns slarviga och ansvarslösa leverne. Hemmet hölls samman av en arbetsam, uppi frande och karleksfull mor. bitterhet mot fadern dröjdt lívet ut framgár pá ett nastai av memoarboken Jag". Di nágot av en chock för d ,tt lyckliga la tider haft art land aven I i vara dagar. irfor pa intet net harstam- Att űppvaxtárens sig kvar i minnet skrammande satt nna bok innebar svenska allmänhe- ten, som i Carl Larsson sett inkarnationen av en lycklig, harmonisk och framgángsrik människa, som vunnit folkets kärlek och uppskattning. Bokens hänsynslösa bitterhet och dystra grund-stämning i nágra av kapitlen blev for mánga en total overraskning. Den gav aniedning till en „omvärdering" av kostnaren, dar en mánga ganger overdriven vikt lades vid de mörka sidorna av hans vasen. Nágon eftertanke gör det dock klart att en klassifieringav Carl Larsson som en djupt pessimistisk, disharmonisk människa, som „grinade upp sig" i sin konst och inför omgivningen, är i gründen lika felaktig som den tidigare. Det är uppenbart att det här inte är fräga om ett antingen-eller utan om ett bäde-och. Det máste ocksá framhállas att Jag" skrevs av en áldrande konstnär, som strax tidigare fätt det konstverk (Midvinterblot) refuse-rat, som han själv ansäg vara sitt betydelsefulla-steoch som han satsat sä mycket studier,arbete och engagemang pä, av en människa, som märkt de första Symptomen pä den slutligen dödande sjukdomen, av en linjens suveräne behärskare, som nödgats ko nstatera att „banden inte längre lyder mig". Alla dessa fakta mäste göra att det knappast kan vara förvänan-de om de mörka sidorna sä stärkt kommit att dominera nägra av kapitlen i memoarerna. När Strindberg ville göra gällande att Carl Larssons öppet livsbejakande, kärlekstörstande och kärleksgivande attityd skulle vara en falsk mask, sä kan man mycket väl förstä Indignationen inför en sädan anklageise. Det finns i hans livs-verk överväldigande bevis för att säväl den levnadsglada,kärleksfulla,tacksammaattityden motlivetochvad detgivit som den svartaPessimismen ända tili förtvivlan fanns inom en och samma personlighet. Det stär klart att han med-vetet och med framgäng för den breda alimän-heten lyckades döija svärmodet och framstä som den leende, väniige glädjespridaren med .sin konst och sitt författarskap och i umgänget med omvärlden. Antagligen var detta en form av själv-terapi, han ville vara harmonisk och lycklig, han ville tili medmänniskorna förmedla harmoni och lycka, och i den strävan var han förvisso lyckosam. Han ville undanhälla omvärlden de sorger och besvikelser och det svär-mod, som tidvis drabbade honom och som för honom var nägot strängt personligt. Även sina närmaste ville han bespara de päfrestningar dessa dystra perioder künde innebära, en res-väska stod alltid packad för flykt. Även om alksä den stora mängclen av taviorna i han tion speglar den Ijusa sidan av hai ment sä är det knappast svärt att i € dem ocksä spära en dyster unde säkerligen undgick den flertalet a hekenkelCdärförattman vägrade nägot annat än den bild av konstnäre man en gang gjort sig, man ville inte förändrad, inte ens kompletterad. Den del av Carl Larssons Produktion, sund-bornsakvarellerna, som i allt väsentligt kommit att ligga tili gritnd för allmänhetens uppfattning av konstnären och för hans popularitet i samti-den säväl som i dag, startades märkligt nog sproduk-5 tempera-nheldelav , men ^ betraktarna icceptera . som Í den ganska slumpartat. Under en period av pätvin-gad inaktivitet inom de verksamheter som han själv anság som sina betydelsefullaste, monu-mentalmälerieC och det noggrant planerade stafflimäleriet, började det. „Sä kommo dessa regn'iga veckor iSundborn, da jagpä Karins uppmaning grep iatti en gammal idé, att säsom ett minne i familjen r/ta av den Ulla stugans väggar, men som jag fann detta litet tomt och intresselöst, ritade jag dit en unge här, en annan dar." Det var bokförläggare Albert Bonnier, som gav idén om en text som komplement till bil-derna. Med áren blev det en hel rad av bilder-böcker med text, dar var och en utgör en helgju-ten enhet,en skildringav det hem som Carl och Karin Larsson tillsammans skapat och som steg-vis vuxit fram under en följd av är allteftersom familjen utökats och behoven förändrats. Sä smáningom blev detta till en stor produktion av tavlor, flertalet akvareller, en del i oija, och som komplement till texten en hel del tecknin-gar. Här skaffade sig Carl Larsson en helt person-lig och lätt igenkännbar stil. Paris-tidens mjuka, franska dis byttes mot en klar, ljus, svensk at-mosfär. Mánga av taviorna utfördes med en te-knik, som närmast kan rubriceras som akvarelle-rad teckning, för attanpassas till dátidens repro-duktionsmetoder.