Bädda för död [antikvár]

DEL I DorothyPlanema hade gátt sä fint i las för honom, sä förbaskat fint, och nu skulle hon komma och fördärva alltihop. En väg av hat skölj-de över honom, käkarna pressades samman si att det värkte, och ansiktet förvreds. Den saken gjorde ingenting för resten - ljuset var släckt.Och hon, hon fortsatte med sina smä snyftningar i mörkret, dar hon lag med kinden mot hans bara bröst. Tärarna och an-dedräkten var heta. Han skulle vilja skjuta henne ifrän sig.Till slut kändes ansiktet som vanligt igen. Han slog armen om henne och strök henne över ryggen. Den var varm, eller snarare var det hans hand som var kall. Han var kall alltigenom. Armhä-loma var blöta av svett, och benen skälvde som de alltid gjorde, när nägot gick pä tok och han blev hjälplös och överrumplad. Han väntade en stund tills han blev lugn igen. Med den fria banden drog han upp filten över axlarna pä heime. "Det tjänar inte mycket tili att gräta", sade han vänligt.Hon försökte lydigt hälla tärarna tillbaka. Det blev nägra halv-kvävda snyftningar. Sä gned hon sig i ögonen med filtens nötta kant. "Det det är bara att jag har hällit tyst med det sä länge", sade hon. "Jag har vetat om det i fiera dar i veckor. Men jag ville inte säga nänting tili dej, förrän jag var alldeles säker."Händen om hennes rygg blev varmare. "Och du är alldeles säker?" Han viskade frägan, trots att huset var tomt."Ja.""Hur längt är det gänget?""Nästan tvä mänader." Hon lyfte kinden frän hans bröst, och i mörkret künde han känna hur hon säg pä honom. "Vad ska vi göra?" frägade hon.