Amerikanskt [antikvár]

Emigranter Nu reser jag tili främmad' land, och du fár stanna kvar Det började i Köpenhamn pá Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid hamnen. Där var första Stationen pá resan över havet, och alla tredjeklasspassagerare var beordrade att infinna sig för läkarbesiktning dagen före bátens avgáng. Och där satt och stod vi i lánga rader, i väntan pá vár tur att fá försvinna bakom en mystisk skärm i ändan pá den lánga, stenlagda salen. Pá andra sidan den vaccinerades det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det var ett liv ska jag säga! Ungar skrek och kvinnfolk svimmade - inte för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla fall. För ordnings skull bara. Somliga, gamla vana Amerikafarare, skyndade sig att klämma ut vaccinet sá fort de kom lite i skymundan och rádde vänligt och viskande oss stackars "green-horns" att göra detsamma. Men den lilla rispan vi fick künde dá inte vara sá farlig, det blödde inte ens om den, sá jag lät min vara som den var och fick ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var klart för dagen. Men det var det visst inte. När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen nck vi order att ställa upp oss i en láng rad utanför en stängd dörr och vänta pá nästa nummer i programmet. Och där stod vi och hängde och betraktade varann lite i smyg och försökte se ut som om vi varit med om det här otaliga gánger förut. Om jag künde begripa varför man alltid ska vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man ändä känner sig sá! Och alla vet att man är det. Jag stod där och sa aldrig ljud, men runt omkring mig